Võru ligger in det vackra sydöstra hörnet av Estland, i det forna Livland, bara några mil från såväl den ryska som den lettiska gränsen. Många anser att detta är den vackraste delen av Estland. Det är ett böljande landskap med kullar och dalar, partier av öppna landskap omväxlande med djupa skogar och överallt massor av vattendrag och småsjöar. i skogarna finns det gott om vilt. Förutom rådjur, hjort och älg så finns det både björn och varg.

Längs med vattendragen finns det på sina håll bra kanotvatten och trakten bjuder också på bra vandringsleder. Under vinterhalvåret finns här utmärkta möjligheter till skidåkning.

I Võrumaa ligger Baltikums högsta punkt, Suur Munamägi 318 m ö h. Från det 29 m höga tornet (9vån) kan man vid god sikt se in över Ryssland och Lettland. Har man tur ser man kupolerna på klostret i Petseri.

Estlands djupaste sjö, Rõuge Suurjärv 38 m djup, fins här liksom Estlands största ek i Urvaste 8 m i omkrets (avbildad på 10-kronorssedeln).

Võrumaa är det landskap som ligger längst från Tallinn, ca 27 mil. Många anser det ligga vid vägs ände.

Det geografiska läget har medfört både för – och nackdelar. Ju längre från maktens centrum man befann sig under sovjettiden desto fattigare var det. Samtidigt genomfördes tvångskollektiviseringen av jordbruket på ett mjukare sätt. Många av småjordbruken fanns faktiskt kvar, vilket man märker på att marken här nere är mycket mer upppodlad och välskött än i norra Estland.
(Det var ju jodbruket och exporten av jordbruksprodukter som stod för det enorma ekonomiska uppsvinget under självständighetsiden. Den sovjetiska jordbrukspolitiken blev en katastrof för Estland. Med orealistiska centrala direktiv och inkompetenta lokala ledare, som tillsatts på politiska meriter, sjönk jordbrukets avkastning åren 1950-1955 med 35%. De privata jordlotterna utgjorde drygt 5% av arealen med svarade för hälften av jordbrukets avkastning!)

Det har också varit så att nymodigheter och karaktäristiska värderingar levat kvar längre här än annorstädes i landet – även det nationella medvetandet.

Innervånarna i Võrumaa anses vara de mest estniska av estländare.

Dialekten som talas i Võru är mycket specicell och har betytt en hel der för att bevara det som är genuit för Võru. Det förtjänar också att nämnas att, förutom dialekten, så har den lutherska kyrkan i Võru betytt mycket för att bevara Võrus integritet och särart.

“Arbetarrörelsens manifestation” strax före den sovjetiska ockupationen 1940 misslyckades p gr a för få kommunistiska sympatisörer. Enligt boken om Võrumaa fanns av länets då 90.000 innervånare bara en medlem i det kommunistiska partiet! Redan året efter – innan ännu en enda tysk soldat siktats – hade befolkningen i Võrumaa befriat landsdelen från bolsjevikerna. Det var också här skogsbrödernas motståndskrig pågick längst. Det sista skottet avlossades så sent som 28 september 1978 – 34 år efter att landet ockuperats av Sovjet och 33 år eften Tredje Rikets fall. Den siste skogsbrodern, August Sabe, föll utan att kapitulera.

Den 1 juli 1987 hissades den förjudna blå-svart-vita estniska flaggan på Suur Munamägi av fyra präster och traktens scouter. Det väckte naturligtvis uppståndelse. Tornvakten fick plocka ner flaggan och saken behandlades i den lokala sovjeten. Det fanns emellertid de, som tyckte att man skulle bygga bostäder åt folk i stället för att bråka om flaggor. Det gick till votering och de som ville ingripa mot flaggningen

förlorade. Sedan dess har flaggan vajat över Suur Munamägi.

Först 1,5 år senare, på nationaldagen 24 februari 1989, hissades den på Pikk Herrman i Tallinn.

Vid en stor demonstration i Võru 21 okt 1987 bars den estniska flaggan för första gången sedan 2:a världskriget officiellt.

Under den sovjetiska ockupationen delades Võru län upp i Põlva ock Võru län. I dag har Võru län ca 44.000 innevånare. Länets areal är cirka 2305 kvadratkilometer (den ursprungliga arealen var 4261 kvadratkilometer).

Võru fick sina stadsprivilegier 21 augusti 1784 av Katarina II (den stora).

Arkeologiska fynd visar emellrtid att redan för 5000 år sedan fanns det en bebyggelse här. Endast ett stenkast från staden har man funnit rester av en fornborg och ett stadsliknande samhälle bebott av handelsmän och hantverkare. Man har också funnit några mynt från 1000-talet. Under den estniska medeltiden (1322-1558) fanns här en befästning, som tillhörde biskopen i Tartu, och som omgavs av en stor bebyggelse. Borgens storhetsdagar tog slut 1558 under det livländska kriget. Men trots att borgen låg i ruiner behöll den ändå sin ställning som en samlingsplats under 150 år, ända till slutet av den svenska tiden i Võrumaa.
    Under den tsarryska tiden ansåg genralguvernören att det var nödvändigt att separera den södra delen av Tartu län och bilda ett sjävlständigt län i sydöst. Därmed behövdes också Võru som residensstad. Det nya länet bestod av 8 församlingar i vilka man talade Võrumål, en dialekt som skilde sig från den som talades i Tartu.
    Staden fick troligen sitt namn efter Werrhofs herrgård, som fanns här redan innan man fick stadsprivilegier. På gamla kartor ser man ofta stadens namn skrivet som Werro.
    Den gamla delen av Võru stad är en blek kopia av 1700-talets klassicism - den period som utmärkes av ordinig ock förnuft. Uppbyggnaden av staden följde en plan som hade Amauroton, huvudstaden i Thomas Mores Utopia, som förebild. Enligt planen skulle det finnas ett trog med ett rådhus i centrum av staden. Rådhuset har aldrig blivit byggt och under 1950-talet planterade kulturrevolutionärer träd på torget.
    Huvudgatorna skulle enligt planen gå ut från torgets centrum i de fyra väderstreckens riktining. Endast Katariinagatan (den tidigare allén från herrgården till sjön) gör det. De övriga utgår från torgets hörn.

Trots allt &aumgar den gamla delen av staden mycket speciell med gatornas rutmönster.
Detta är mycket olikt andra - både äldre och yngre - stadsplaner i Estland.

Eftersom Võru blev huvudort i det nya länet blev staden säte för härads- och länsrätt. Dessutom fans det ett apotek, sex affärer, et hotell och en marknadsplats i staden. Den lutherska Katariinakyrkan byggdes 1793 och 1806 uppfördes den rysk-ortodoxa kyrkan. Bägge i sen barockstil med klassicistiska inslag.
    1833-1877 verkade Friedrich Reinhold Kreutzwald som stadsläkare i Võru. Härifrån utgav han 1857 det estniska nationaleposet Kalevipoeg. Hans hem är bevarat och är sedan 1940 ett museum.
    På Kreutzwalds tid var det sociala livet germaniserat. Först med bildandet av societetsklubben Kannel 1881 blev estniskan en del av det sociala livet - men då hade Kreutzwald lämnat staden.
 
 

Om Võru på Kreutzwalds tid sades det att befolkningen var relativt välbärgad och att det ej fanns några tiggare.

Husen var placerade med långsidan mot gatan och bakom vart hus fanns en gård omgärdad av ekonomibyggnader som lada, ko- och häststall, lider o.dyl. Bakom byggnaderna fanns en trädgård och ett grönsaksland. Det i dag enda bevarade huset som visar hur tomterna i den ursprungliga stadsplanen var disponerade är Kreutzwalds hus.
    Võru växte långsamt. År 1817 fanns det endast 707 innevånare, 461 tyskar, 124 estländare (17,5%), 282 ryssar. 1887 hade innevårna ökat till 2056 och estländarnas del av befolkningen hade ökat till 36,7%. Omkring 1881 var ungefär halva befolkningen estländare och1897, då befolkningen var uppe i 4152 innevånare utgjorde estländarna 54,4%, tyskarnas del av befolkningen hade minskat till 19,8% och ryssarnas till 6%. Först 1901 valdes den förste estländaren in i kommunfullmäktige . Den förste estniske borgmästaren valdes inte förrän under självständighetstiden. I dag har Võru circa 17.000 innevånare.
    Vid mitten av 1800-talet fanns i Võru sju skolor. Av dem var endast en estnisk. Även under 1900-talet har Võru varit en skolstad. 1918 öppnades ett pojk- och ett flickgymnasium. De slogs samman till en skola 1929. 1920-1930 fanns det ett lärarseminarium i staden, 1923-1941 en hushållsskola för flickor och 1925 öppnades en verkstadsskola.
    Under frihetstiden blomstrade kulturlivet. År 1923 bildades en Kreutzwaldförening, som 1926 reste en staty av Kreutzwald i stadsparken och 1940 öppnade ett museum i det hus han bott i.
    Den långsamma men stadiga utvecklingen av staden fick ett abrupt avbrott vid den sovjetiska ockupationen. I nästan femtio år levde man under hotet att till och med minnena från förr skulle utplånas.
    Efter 2:a världskriget blev Võru en typisk sovjetisk industristad med en befolkningsexplosion beroende på inflyttning från landsbygden (“landsbygden tömdes”) och att ett stort antal ryska “kolonister” flyttade dit. 1970 uppgick den ryska befolkningen till 17,5%. Det fanns också en sovjetisk raketbas och militärförläggning i staden. Därför var Võru under den sovjetiska tiden en s.k. stängd stad.
    Politiskt har Võru aldrig varit en provins som “stått vid sidan om”.
Då frihetens klockor rinde i Tallinn den 24 februari 1918 pågick det i Võru flera slag där det lokala hemvärnet slogs mot Röda armen.
Under våren 1919 var Võrus namn på både de inhemska och utländska tidningarnas förstasidor i reportage om frihetskriget.
Den 9 juli 1941 befriade Võrus befolkning staden från bolsjevikerna.
Den 21 oktober 1987 ägde en stor demonstration rum i staden. Då bars, för första gången sedan 2:a världskriget och efter en lång röd ocupation, den estniska flaggan öppet av folket.

Kerstin Raudmets, Landskrona.